Om hantverk och kön.

A_woman_and_her_baby_sitting_in_a_busy_blacksmith's_forge_Wellcome_V0049626.jpg

Jag tror att storleken har betydelse. Jag ser på Lärarlabbet. Där står ofta kvinnor och diskuterar hur de kan lära ut bättre. Fantastisk! Jag gillar det skarpt. De diskuterar hur små förändringar kan få små konsekvenser och bättre inlärning. Som små färgklickar som signal om att en elev inte förstår vad läraren pratar om längre. Små saker. Och det är här jag funderar på om storleken har betydelse. I min erfarenhet som städare är det genomgående samma; hon städar bättre än han. Precis som den klassiska; han tycker det är rent, medan hon blir förbannad för att han aldrig städar. Han ser det inte. Hans värld är inte detaljerad. Han ser stora saker. I min utbildning till smed gick jag med båda unga kvinnor och män, och såg hur de lärde sig smida. Killarna drog genom första halvåret, det blev snett och vint och kantigt, rakt ut sagt fult. Tjejerna däremot kom i vissa fall nästan inte genom det första halvåret, dom blev aldrig nöjda. Smidde och smidde till sena kvällen. Vissa gav nästan upp eftersom de såg alla detaljerna och därför såg de den enorma börda kunskap de inte kunde än. Är det storleken på fysiska ting som gör skillnaden? Uppfostrar vi barnen till att fokusera på olika storlekar rent av? Är det därför kvinnor blir lärare, för att det är detaljerna som är viktiga?

Det här blir tydligare på de ställen i samhället där männen jobbar med industri och fordon, medan kvinnorna jobbar med vård och omsorg. En kille på 16 år väljer att gå fordonsprogrammet, och får lära sig att köra en många ton tung hjullastare, då är det den världen den killen kan sen. Tjejen som på samma vis får lära sig att känna omsorg och se små hint givna av människor som behöver vård, då blir hon sån. Och i vissa fall förlöjligar man de andra könets perspektiv.

Jag slapp bli förlöjligad. Jag märkte dock att jag fick lära mig att riva i dörrarna och sparka  igång verktyg. Och upptäckte att jag inte visste att ta i, och inte visste jag hur stark jag var. Jag var tvungen att lära mig mer än bara smide, och då kan jag ju mera också. Smidestjejerna fick lära sig att hantera den enorma mängd detaljer, och kanske skita i några av dem. Smideskillerna fick lära sig att se småsakerna. Blev det en fin linje eller inte, beror på 1 millimeter! Hantverk är så mycket mera än bara produkten!

Mera Lärarlabbet! Vis för världen hur viktiga barnen är, och vilket jobb en lärare gör. Så kanske vi sakta förstår att de små detaljer som lärare använder sig av, gör att barnen kommer skapa en bättre värld. DET är inte en detalj!

Spara kreativitet?

image

Jag har varit sjuk. Förkylning som kickar mej psykiskt och fysiskt ur balans. Efter att ha varit utslagen i feber och smärtor, märkte jag hur egoistisk jag blir. Tänker endast på mina egna smärtor och obehag. Det enda som kan bryta tankarna är en överdriven amerikansk komedi. Sjukdom är den enda gången jag kan tänka mig att titta, då jag är för dum i förkylningshuvudet att förstå att det är dynga.

Men sen. När virusen börja förlora matchen på hemmaplan, kommer jag tillbaka till världen. Och bitas att en otrolig kreativitet. Det är som om den delen av hjärnan som inte används vilar, och blir starkare! Emot all hjärnforskning som berättar om nerver och att vi måste använda den kunskap vi lär oss, annars tynar den bort. Fast det här kanske är annorlunda. Ett behov? …missbruk? Sätter kreativiteten igång ett belöningssystem av endorfiner och dopaminer i kroppen på mig?

Det blir lika trist vilket som.

image

Fickstäd

image

Märkligt när jag är van vid ett verktyg av en viss storlek. Som skruvstäd. Jag är van vid att kunna spänna fast stolar, bord och takstolar i skruvstäden. Vissa gånger har andra verktygsbehövande smeder dratt till så hårt…den går inte att få upp. Hjälp!

Sen får jag tillskickat denna. Ett skruvstäd på 10 cm. Det visste jag ju, men blev ändå förvånad. Först över hur lätt den va. Sen över storleken. Eller jag har krympt? Den passar perfekt i min hand! Rymmer i min ficka! Hon som stod i busskuren med mej då, måste funderat på varför ett skruvstäd är så festligt att ägaren glömmer sej och skrattar högt ut. Flera gånger.

Det är en så märklig knäpp i huvudet när någonting som ser EXAKT likadan ut….har fel storlek. Hämtade den i går. Fnissar fortfarande. Men det är ett välmenande fniss. Fnissar med den, inte av den. Lilla pluttisen.