Julfunderingar om onödig elakhet

I  julen har jag märkt att vissa historier upprepar sig. Jag har hört tre, den sista nu nyss:

Min mor fick skäll från min fars farmor för att jag skrek så mycket som bebis. Jag var ju HEDNING! (inte döpt)

Gamkärringen satt i gungstolen och gnällde på sin dotter i 20 år medan dottern styrde hela huset för sig och sin syster och bror.

En bebis blev tvångsmatad för att mormor inte var nöjd med hur hennes dotter tog hand om sin förstfödda.

Jag läste en text om kön i slöjdsalarna i Sverige, och exemplen visade killar som uppmuntrade varandra i trä- och metallsalen, och såg på symaskinen som en bil. Medan tjejerna diskuterade smink och killar i textilsalen, och vägrade jobba i slöjd- och metallsalen.

Allt detta har fått mig att tänka; är det go gammal tradition att kvinnor trycker ned varandra? Och varför? De tre första exemplen händer med bara kvinnor i rummet. Så fort det kom in en man, tystnade kvinnorna. Min far eller hans morfar var inte i rummet när min mamma fick skäll. Och männens tradition är att höja sig själv som någon slags alfahane? Eller spelade männen på lag, medan kvinnan va ensam med massor med kritik från även sina mödrar? Var kvinnolivet så ensamt?

Jag tycker mig se rester av det här fortfarande. Fenomenet ‘alfamale’ har männen själva börjat peta på. Fenomenet ‘kvinnor förtrycker kvinnor’ är också petad på. Mer av båda tänker jag, det går trögt. Men svaret kanske ligger där, det är så gammalt och så inpyrt att det är svårt att fria sig från det.

Advertisements