Dans

mallan-11-023-fotosjoppa

Två gånger nu. Jag har börjat dansa flamenco igen. Jag har dansat sen jag var barn, och jag måste säga, av alla danslärare är flamencolärare trevligast. By far. Hur balett och sadistiska lärare hänger ihop, är en sak för en annan gång. Men. Två gånger. Jag stirrar rakt in i en stor spegel när jag är på flamencolektion. För att se om jag gör rätt. Men för att se vad som är rätt, stirrar jag minst lika hårt på min lärare. Efter en halvtimme med att stirra på någon annans kropp, blir det jättekonstigt att titta på sin egen igen. Två gånger i höst har jag tittat på min egen ram och sett en främmande kropp i några sekunder innan hjärnan fattar.

Jag ska erkänna att jag tog kontroll över min kropp i våras. Jag kände mig tung och sliten fysiskt och psykiskt. Jag laddade ner en sketen app för att skriva in vad jag åt. Jag har en tendens att äta som en anakonda; först mycket god mat, sen inte alls. Tråkigt är det att laga mat också. Hungern går nog över…. I det hela, INTE bra för kroppen. Eller psyket. Hela alltet blir jobbigt att leva i utan energi. Så. Jag ville hålla ett jämt matintag. Vilket visade sig vara lätt. Skriver en upp vad en äter, så blir det så uppenbart att det att fuska blir svårt. Men innan den polletten föll ner, hade jag hittat en kaloriräknare i appen. Den kunde räkna ut hur mycket kalorier jag borde äta enligt min höjd och vikt. Det är ju strunt. Det är mycket mer som spelar in. Men jag tänkte, okay. Jag ska äta efter den kalorisatsen och se vad som händer. Och efter några veckor, kom resultatet. Nämligen INGENTING. Jag gick inte upp eller ned i vikt.

Jaja, tänkte jag.

Sen började jag jobba heltid med lokalvård. Och jojomän. Jag blev smalare. Jag tänkte till min förtjusning, jag skulle minsann skulle nå det närmaste runda siffran! Neråt.

Sen kom sommaren. Och vikten slutade gå ned. Till hösten! Då skulle jag gå helt ner till närmaste nolla! Tänkte jag.

Sen kom flamenco. Och min fina flamencolärare som jag stirrade på i en halvtimme två gånger. Hon är en stor kvinna, norrlänning, mycket glad, en professionell lärare och dansare som älskar sitt jobb, och har moooooves! Härlig, snygg och elegant kvinna ! Två gånger tittade jag tillbaka på mig själv och i några sekunder känner jag inte igen mig själv. Jag ser hur liten och nästan tanig jag ser ut, där jag står och ostadigt balanserar på mina klackar. Mina rörelser är inte alls lika säkra, eleganta och starka. Det är tydligt över all tvivel att flamencons kärna inte är vikt. Alls. Det är klart att det är allt det andra som spelar roll här, teknik är bara vägen till flamenco. Glädjen, styrkan och personlighet är målet. Det sitter ju inte i fläsket. Om jag får uttrycka mig så.

Jag inser till min stora överraskning, att jag sen i våras har ramlat rakt in i bli-smal-till-varje-pris fällan! Va…? 

Vafan är de där kilona jag har kvar till nollan. Syns ju inte ens. What is the point. Dans flamenco. Dans, oavsett vilken kropp du dansar med. That’s the point.