Old, angry and in need of a toilet…

Sometimes things happens that turns out to be more important than it seems from the beginning. Like if your new neighbor ends up becoming your best friend. Some of us thinks: “if you did not move in here, I would never met you!”. Others of us does not think about it much. I want to write about one time when I understood more and more. And how good it could be to think about what happens.

 

Yesterday I cleaned the big store. It’s my job for the summer. It takes three hours of heavy labor, it is stressful. At home I sat very tired on the couch and had some time to think about the day. Suddenly I said “Something strange happened at work a few days ago. I got yelled at by an old man”.

Two days prior to this I was cleaning the only toilet in the whole store, very much in need of cleaning. Me and a colleague of mine was in the middle of cleaning and fixing a broken dispenser, when a person turns up at the door. Sometimes this happens, I have never understood why some people tend to look at us work. But we continued to clean, it is our job after all. No one wants to do their businesses on a filthy toilet anyway. When this person walked into the toilet with us (without a word), it became weird. Did this person need glasses? Just then, ha started to talk. Loud and pushing he started to yell that he had worked in service for many years, and we should immanently leave the toilet when he came as a costumer, and leave him alone! He said he would tell the store about our behavior! Whatever we said, it did not help. It was a choice; starting a fight or just leave. I choose to leave, I do not get paid to fight with people. And if he wanted a filthy toilet, who am I to argue.

I could continue discussing service, but my point if view is that I did not take on a cleaning job because I like to handle people, but because I like to work alone. I do my job well, but I like to not be there when you enjoy it. My point in this text is; this situation made a permanent mark. In a way I had not expected.

This was a 80 years old man. He thought it was okay to yell at grown up people doing their job for the costumers benefit (him), yell at cleaners, yell at younger women. And he is wrong. The world have moved on. But what to do, forget this. Everyone has bad days at work. That’s life. Move on.

Yesterday I was at work again at the same store. That was nice, I knew everything about the job, nothing I couldn’t do. In the car on my way to next store, I realized that I had jumped a little. I got off my routine a bit. But I didn’t think much more about it.

At home that night, when I sat on my couch and remembered the toilet incident, I realized why I had jumped a little. I had jumped whenever old men with grey hair had passed me. Had the toilet man given me a trauma?

These jumps had made me come of my routine. I got an adrenaline rush. Made me anxious. Made me frighted. Imagine thee hours of expecting old men yell at me. He had very much worsened my job. I had a safe and mentally easy job, but after I had a unsafe and mentally hard job.

This is easy to ignore. Just a few jumps, what’s that! But if I return to my very same store and it’s all changed, it’s not just jumps. The job is a lot heavier being anxious all the time.

Now this is something that just happened. It’s not really rocket science. None of this will change humanity’s history.  But think, what if this happens a lot to many people. What if you got yelled at daily? You would not become an astronaut, you would become scared. What if all the frighted people could put their energy in science instead? And above all, how much more happiness would they feel not being scared all the time? That would change the world.

This whole story was told on the couch last night. If I had not started to talk about it with someone, I would not realize it’s impact on me. Changing my everyday life. Just now I do not feel it anymore. I am not jumpy. I talked about it, and it got better.

The old man’s complain about us, we never heard anything about it. My guess is that the employees in the store reacted as we did; all of us young women that tend to meet these angry old men more often. We sigh and move on. As good as we can.

Arga, gamla och nödiga.

Vissa saker man upplever visar sig vara viktigare än de verkade från början. Som att man råkar flytta in bredvid en granne som visade sig bli ens bästa vän. Vissa tänker “vilken tur att jag just den flytten hände, annars hade jag aldrig mött dig!”. Andra tänker inte över det alls. Jag vill skriva om en gång jag tänkte mer och mer efterhand. Och hur bra de är att tänka efter vad som egentligen händer.

I går städade jag en stor affär. Det är mitt jobb i sommar. Jobbet tar över tre timmar, det är tungt, det är mycket att göra, så jag satte mig tungt ned i soffan när jag kom hem. Trött fick jag tid att tänka lite. Och jag sa till den andra som satt tungt i soffan efter en lång arbetsdag; “De hände nått konstigt på jobbet här om dan. Jag fick skäll av en gammal man”.

Två dagar innan hade jag och en kollega städat den enda kundtoaletten i hela affären. Den var jättestökig, pappershanddukarna hade trasslat till sig i mekaniken, vi försökte få ordning på den, torka handfat och toalett, nytt toapapper skulle på plats, allt det där man gör när man städar en toalett. I dörren dyker upp en person. Det händer tyvärr ibland, folk kommer och tittar på oss när vi jobbar. Vi jobbar vidare. För vem vill väl gå på en risig toalett? Personen kommer in i rummet med oss, och här blir det udda. Ser han dåligt? Efter ett tag börjar han högt prata om att han minsann har jobbat inom service i många år, så beter man sig inte, och vi borde gått ut så fort han dök upp och låta honom i fred på toaletten! Frågor om han vill vara på en smutsig toa och info om att det inte fanns fungerande papper hjälpte lite. Jag hade valet mellan storbråk och att gå ut och låta han gå på den smutsiga toaletten. När han var klar skulle han klaga på oss till affären vi jobbade i.

En 80 år gammal man som tycker det är okay att skälla på en som gör sitt jobb och försöker göra det bästa för honom som kund, skälla på städare, skälla på yngre kvinnor. Han har ju uppenbarligen fel. Världen har gått vidare. Vad gör man, det är bara att glömma. Alla har dåliga dagar på jobbet ibland. That’s life. Ta tag och gå vidare.

I går skulle jag städa samma affär igen. Skönt, jag hade varit där förut, visste vad jag skulle göra, det är bara att jobba på. Slippa tänka. Det var först i bilen på väg till nästa jobb jag kom på att jag hade ryckt till ibland. Ryckt ur min rutin. Men jag skulle jobba mer, och körde jag vidare.

Väl hemma på kvällen, när jag satt och pratade i soffan, kom jag på varför jag ryckte till. Jag ryckte till när eldre män med grått hår var i närheten. Det var här jag börja tänka, och inte bara ta vardagen för given. Hade denna gamla man två dagar innan gett mig ett trauma?

Rycken jag hade upplevt, gjorde att jag kom av mig en smula. Det gjorde att jag fick ett litet adrenalinrush. Det gjorde mig orolig. Det gjorde mig skrämd. Tänk att i tre timmar gå runt och vänta på att få skäll av äldre män i grått hår! Han hade avsevärt försämrad min arbetsmiljö. Han hade ändrat en trygg arbetsplats och ett mentalt lättsamt arbete till en otrygg arbetsplats och mentalt tungt arbete.

Men det är så lätt att ignorera. Det var ju bara några ryck! Men det är inte det. Inte om man två dagar senare kommer till samma arbetsplats, och det är helt förändrad. Jobbet blir mycket, mycket tyngre med oro i kroppen.

Nu är ju det är en enda händelse som hände mig. Det är inte raketforskning. Det kommer inte förändra mänsklighetens historia. Men tänk om det händer ofta med många. Tänk att få skäll för jämnan. De blir inte astronauter. De blir rädda. Då har man ändrat mänsklighetens historia. Tänk om alla de som är rädda, och lägger massor med energi på det, hellre skulle bli forskare och astronauter? För inte att tala om hur mycket lyckligare och lugnare de skulle bli även om de inte väljer bli astronauter?

Allt detta berättade jag i soffan i går kväll. Om jag inte hade börjat prata om vad som verkade vara en märklig händelse på jobbet, så hade jag heller inte insett hur djupt han påverkade min vardag. Hur illa det egentligen var. Och att det enda sättet att få det hela ur kroppen, var att berätta om det i soffan. För nu är det lugnt. Jag rycker inte mer.

Klagomålet hörde vi ingenting av sen. Jag vill tro personalen i affären reagerade som oss. I kassan satt två andra yngre kvinnor, och de känner också till detta. Vi har ju en tendens att träffa på arga gamla män oftare än andra.

Cut in two.

When I walk in the biggest city I have ever lived in on a sunny day. On old streets with tiny shops selling odd and strange things. I walk past people sitting down laughing over a beer. The took their chair with them outside on the street drinking their coffee. I want to open a shop too, and sell my stuff. Live there and be a part of the old city, be a part of them and know them. Say hello, and know that whenever during the day or night, I will never be alone. Not really. Be a part of it.

When I sit in the house on the island. Where I can be a carpenter, staple wood against the wall. Make something if them. Plant my herbs till my fingernails hurt, and pick up the mail by the distant neighbor and say a quiet hello. Trek in the mountains and sail on the sea. Eat fish I my self cached.

In between these worlds is where I live.

They say choices is our worlds worst trouble. We should be happy, it could be so much worse of a trouble. But we can not handle it better just because it is nonessential problem. I believe them, it is our worst trouble. We are a generation very aware about what could be. And very aware that what could be, might be better.

It is hard to find rest.

All these lovely photos!

 

I must admit, I have many very nice photos on my drive. Most of them from this winter. While it is a lot of fun, what to do with all these photos? No one but me will see them on my drive! Finally FINALLY I red about stock. Not like stock market, but stock photos. I know there is a lot of discussions about this phenomena, specially from professional photographers. But I figured, I am not professional (that would be an insult to the real professional), and now that I tried to have my photos up for sale on one of these sites, really. The photos there are not the greatest I have seen. They might be technically good, but they are not fantastic, perfect or art. THAT should be sold for the money they deserve. Most of the photos I see there are fine. Absolutely fine. Some of us might actually earn some money too. But most of us is just happy to share and have fun I think.

And it is all good! I have a lot of hobbies, this is one. I use photography and painting like therapy mostly, I do not need to be the best. And some of my photos have four likes already!

In the end, maybe I will sell a couple of them too!

Not being the best, and still be enough.

https://www.mostphotos.com/anneliandreart

8 mars: jobb.

Så. Jag skriver detta för att 8 mars. Låt oss prata om att söka jobb.

Min realitet är att jag har bott i ett år i en ny stad. Här har jag sökt jobb i städbranschen, kundtjänst och annan upprepande uppgift som brevbärare och industri.

Nu har jag sökt jobb i 14 månader, och är mer arbetslös än någon gång.

Det är lätt för mig med min bakgrund att tänka att det är mitt fel. Jag har inte ringt runt och tjatat. Jag har inte personligt gått fram och frågat om jobb. Jag har inte använt spetsiga armbågar, för jag äger inte sådana.

Men det är också lätt att tänka att det inte är mitt fel. Jag har inget kontaktnät här, eller släkt. Jag känner inte till stadens identitet. Göteborg har arbetaridentiteten. Här har jag ingen aning.

Jag har nu haft tre jobb i städbranschen. Ett 3 veckor långt vikariat. Det var helt okay, hade det inte varit för att av fem olika platser så klagade EN på mig. Eller jag fick ett papper där det med stora bokstäver stod hur jag borde städa. Utan underskrift. Utan att förklara precis VAD jag gjorde fel. Så vad ska jag ändra, och vem ska jag fråga? Vilket resulterade i ett nytt klagomål. Jag skulle kunna skriva långt och länge om dålig status, misstänksamhet och inget lunch- och omklädningsrum städare ofta har. Men jag ska göra det kort: kön.

Senare fick jag vikariat som städare i ett annat företag. Jag fick 50% jobb. Det vill säga 9500 kr i månads lön innan skatt. Jag skulle kunna skriva långt och länge om det också. Men kort: kön.

Under hela året har jag varit on and off extraanställd i åter ett företag som städar. Denna gången städade jag tåg. Lönen var betydligt bättre och arbetet lättare. Jag kan skriva lång och länge om det, men kort är tåg en traditionell manlig arbetsplats så: kön.

Jag har suttit nervös och spänd många gånger på intervjuer. Pratat med många intervjuare för många olika jobb. En genomgående tendens genom mina 14 månader att bli hårt dömd inför sketna extrajobb som inte kräver någon erfarenhet och utbildning. Feministteoretiker säger att kvinnor blir anställda på kompetens, medan män blir anställd på potential. Kvinnor måste redan kunna, medan män kan lära sig. Jag lyssnar på mina kompisar som är killar, hur de bara varit på ett intervju i hela sitt liv där de till hälften ljög på sig kunskap eller att arbetsförmedlingen ringde upp dem för att erbjuda jobb. Jag har inte mindre utbildning och erfarenhet än dem. Snarare tvärt om. Själv har jag börjat fundera på hur någon alls lyckas få jobb.

Jag har sökt 45 jobb på 14 månader.

En man hade inte behövt göra det.

Jag är arkeolog, sotare och smed. Så det är inte utbildning som är problemet. Det är vad som är mellan mina ben. Så nu ger jag upp. Fäller jag in alla mina vingar och slutar kämpa. Jag ändrar mig efter patriarkatet. Av ekonomiska skäl. Jag utbildar mig till ett mycket viktigt yrke som inte får statusen den förtjänar, som alla kvinnliga yrken; lärare. Sen får jag jobb. Kanske.

Out of work

There is a certain charm about all these student bicycling in the snow. Outside the library the bikes was parked in 1 meter of snow! And why do they bother? It is very much heavier than walking or the bus!

But then I  think of the obvious ‘fuck you world!!’ that comes with it. To just hop on your bike and leave for school, just because you can, or just because you always do. The snow be damned! Like every morning there is a little bit a struggle in a way that we can handle. Studying involves a lot of sitting on your arse anyway, so what’s a little bit of snow?

I have been out of work for a while. First I tried to sleep as much ass possible, the days where so long. Then I started  working out. In the end I got depressed and sad, and played silly games on my phone all the time. The feeling of being utterly alone and meaningless is crushing to me. Routines is very important in this situation. Free time is relaxing time and fun! It is. If you have a job to go to later. You might think that you can just relax when you don’t have a job, but it’s really the other way around. Your head is constantly fighting these emotions, and on top of it you do not have any money. At all. Not even for food. This life is a real pain. Nothing in our world full of safety and luxury comes up to it. I am lucky. I do not starve. I have people that loves me and helps me. And I have a job now. I am lucky. Very lucky.

I got help with the money. I learned how to deal with the emotions. When life is good, you start to find ways to not have a hard time, no struggle. Watch good movies instead of bad. Eat good food instead of bad. Take a hot shower instead of cold. That’s because life is full of shit anyways. Until the day comes when nothing happens. Workless, meaningless, worthless. Lonely. Being out of a job means a lot of time to do what you want! But the good things stop shining, the bad things stop. Life is flat. So I had to find ways to make bumps. Like biking in the deep snow. That’s hard. That’s tiresome. That kind of shit makes you angry! It’s a tiresome bump in life that makes the happy bumps in life better.

 

Anneli räddar världen: Reuse of old socks

Inspired by the idea that very small things can contribute to saving the world, I took a pair of old socks and made them into a scarf. I must admit, the socks was not used and they where made of a very soft material. Perfect for scarfs!

The socks in the video is a pair I got from friends, I am very fond of them. I did not make a scarf from them! They are very beautiful. The scarf around my neck is what was socks. And those socks where ugly…