Terapi

Oj. Terapi är ett så laddat ord. Men jag tänker inte på psykologer och ligga på en soffa och berätta om själens djupaste plågor. Jag tänker på vad jag gör när jag känner att nu, NU, är livet på den tyngre sidan. Jag använder konst. Oj. Det är laddat. Men jag menar måla, dansa och spela musik. Jag lyssnar mycket på musik. Jag bor i en stad, och städer har för många oljud och energier överallt, jag lyssnar på musik. Min paus från allt. Skitbra, jag kan välja den musik som passar! Sjunga gör jag när jag inte kan somna. Lugn musik när jag är stressad. Det är min vardagsterapi, hur jag vilar och lyfter mig själv framåt om dagarna. Från en elak kommentar, eller en riktigt sur morgon. Dansen däremot använder jag vid sorg. Det kan vara något jag vill göra, men inte kan, enkla saker. Eller stora också för den delen. Med eller utan musik dansa ut känslan. Ensam givetvis. Det är som att få insidan och utsidan samma spår. Mycket skönt.

Måla däremot. Det gör jag på dom tiderna i livet där INGENTING orkas. Inte dansa. Inte musik. När hålet på insidan är så stort att de nästan tar upp all plats. Måla kräver inte mycket kroppsjobb, jag ställer frågor som; “passar dom färgerna ihop?” och “det sträcket är nog för långt” när jag målar, jag får en paus från allt i insidan. Hålet på insidan blir inte mindre av att jag fokuserar hela min tid på den! Det blir snarare värre! Att måla får mig till att läka lite. Och ofta är det tillräckligt.

Det är viktigt att komma ihåg att kropp är bara hälften av oss, den kan vara trött och sliten och ha ont. Den andra delen kan också vara trött, sliten och ha ont. Ta hand om den också. På ditt sätt.

Arnulf Øverland – En liten vise

Advertisements

Rumpor!

IMG_0587

Det är vår. Vår är värme. Värme betyder färre kläder. Det verkar som att det även betyder trånga kläder. Jag kan inte minnas att jag sett så många rumpor! Även om jag har sett flera manliga rumpor också, framför allt springande rumpor, är det mest kvinnorumpor jag sett. Jag är inte personlig intresserad av kvinnorumpor på nått annat sätt än att dom är bra att sitta på, och de består den uppgiften med bravur. Det är allt. Men när så många dyker upp så fort överallt i en värld som nyss behövde långkallingar och tjockjackor, så märks det ändå. Mycket trånga, ofta svarta, byxor (som även skulle kunna kallas underställ). Alla ska få ha på sig sådana byxor om man vill. Och när jag kommer över överraskningen, tänker jag inte mera på de.

Men det finns dom som argar upp sig över sådant. Gärna kvinnor, heterosexuella kvinnor som mig. Jag har alltid undrat varför. Det skadar ju ingen? Och de som är attraherade av kvinnorumpor tycker väl det är snyggt, eller tittar bort om dom inte klarar hålla sej från att hoppa på rumpan i fråga. No problem.

Då slog det mig. Det är nog lättare att kritisera nakenhet en INTE är sexuellt attraherad av.

Jag har även denna våren sett en hel del fina karlar i färre kläder. De slår mig att det gemensamma för alla de jag tycker är fina är……att de är karlar. Av alla typer. Jag gissar att andra är likadana. Gillar man tjejer, är tjejer fina och gillar man killar, är killar fina. Eller båda också! Svårt att kritisera nakenhet vi tycker är fint.

Jo, jag vet att kvinnor kritiserar kvinnor av andra anledningar också. Och att män kritiserar kvinnors nakenhet av åter andra orsaker. Det handlar om social kontroll av alla typer. Men jag hade fått en positiv överraskning om jag va homosexuell, men jag fick en rätt nöjtral överraskning över dessa rumpor. En annan människa som hade en sämre dag än jag, hade kanske haft en negativ överraskning.