Old, angry and in need of a toilet…

Sometimes things happens that turns out to be more important than it seems from the beginning. Like if your new neighbor ends up becoming your best friend. Some of us thinks: “if you did not move in here, I would never met you!”. Others of us does not think about it much. I want to write about one time when I understood more and more. And how good it could be to think about what happens.

 

Yesterday I cleaned the big store. It’s my job for the summer. It takes three hours of heavy labor, it is stressful. At home I sat very tired on the couch and had some time to think about the day. Suddenly I said “Something strange happened at work a few days ago. I got yelled at by an old man”.

Two days prior to this I was cleaning the only toilet in the whole store, very much in need of cleaning. Me and a colleague of mine was in the middle of cleaning and fixing a broken dispenser, when a person turns up at the door. Sometimes this happens, I have never understood why some people tend to look at us work. But we continued to clean, it is our job after all. No one wants to do their businesses on a filthy toilet anyway. When this person walked into the toilet with us (without a word), it became weird. Did this person need glasses? Just then, ha started to talk. Loud and pushing he started to yell that he had worked in service for many years, and we should immanently leave the toilet when he came as a costumer, and leave him alone! He said he would tell the store about our behavior! Whatever we said, it did not help. It was a choice; starting a fight or just leave. I choose to leave, I do not get paid to fight with people. And if he wanted a filthy toilet, who am I to argue.

I could continue discussing service, but my point if view is that I did not take on a cleaning job because I like to handle people, but because I like to work alone. I do my job well, but I like to not be there when you enjoy it. My point in this text is; this situation made a permanent mark. In a way I had not expected.

This was a 80 years old man. He thought it was okay to yell at grown up people doing their job for the costumers benefit (him), yell at cleaners, yell at younger women. And he is wrong. The world have moved on. But what to do, forget this. Everyone has bad days at work. That’s life. Move on.

Yesterday I was at work again at the same store. That was nice, I knew everything about the job, nothing I couldn’t do. In the car on my way to next store, I realized that I had jumped a little. I got off my routine a bit. But I didn’t think much more about it.

At home that night, when I sat on my couch and remembered the toilet incident, I realized why I had jumped a little. I had jumped whenever old men with grey hair had passed me. Had the toilet man given me a trauma?

These jumps had made me come of my routine. I got an adrenaline rush. Made me anxious. Made me frighted. Imagine thee hours of expecting old men yell at me. He had very much worsened my job. I had a safe and mentally easy job, but after I had a unsafe and mentally hard job.

This is easy to ignore. Just a few jumps, what’s that! But if I return to my very same store and it’s all changed, it’s not just jumps. The job is a lot heavier being anxious all the time.

Now this is something that just happened. It’s not really rocket science. None of this will change humanity’s history.  But think, what if this happens a lot to many people. What if you got yelled at daily? You would not become an astronaut, you would become scared. What if all the frighted people could put their energy in science instead? And above all, how much more happiness would they feel not being scared all the time? That would change the world.

This whole story was told on the couch last night. If I had not started to talk about it with someone, I would not realize it’s impact on me. Changing my everyday life. Just now I do not feel it anymore. I am not jumpy. I talked about it, and it got better.

The old man’s complain about us, we never heard anything about it. My guess is that the employees in the store reacted as we did; all of us young women that tend to meet these angry old men more often. We sigh and move on. As good as we can.

Advertisements

Arga, gamla och nödiga.

Vissa saker man upplever visar sig vara viktigare än de verkade från början. Som att man råkar flytta in bredvid en granne som visade sig bli ens bästa vän. Vissa tänker “vilken tur att jag just den flytten hände, annars hade jag aldrig mött dig!”. Andra tänker inte över det alls. Jag vill skriva om en gång jag tänkte mer och mer efterhand. Och hur bra de är att tänka efter vad som egentligen händer.

I går städade jag en stor affär. Det är mitt jobb i sommar. Jobbet tar över tre timmar, det är tungt, det är mycket att göra, så jag satte mig tungt ned i soffan när jag kom hem. Trött fick jag tid att tänka lite. Och jag sa till den andra som satt tungt i soffan efter en lång arbetsdag; “De hände nått konstigt på jobbet här om dan. Jag fick skäll av en gammal man”.

Två dagar innan hade jag och en kollega städat den enda kundtoaletten i hela affären. Den var jättestökig, pappershanddukarna hade trasslat till sig i mekaniken, vi försökte få ordning på den, torka handfat och toalett, nytt toapapper skulle på plats, allt det där man gör när man städar en toalett. I dörren dyker upp en person. Det händer tyvärr ibland, folk kommer och tittar på oss när vi jobbar. Vi jobbar vidare. För vem vill väl gå på en risig toalett? Personen kommer in i rummet med oss, och här blir det udda. Ser han dåligt? Efter ett tag börjar han högt prata om att han minsann har jobbat inom service i många år, så beter man sig inte, och vi borde gått ut så fort han dök upp och låta honom i fred på toaletten! Frågor om han vill vara på en smutsig toa och info om att det inte fanns fungerande papper hjälpte lite. Jag hade valet mellan storbråk och att gå ut och låta han gå på den smutsiga toaletten. När han var klar skulle han klaga på oss till affären vi jobbade i.

En 80 år gammal man som tycker det är okay att skälla på en som gör sitt jobb och försöker göra det bästa för honom som kund, skälla på städare, skälla på yngre kvinnor. Han har ju uppenbarligen fel. Världen har gått vidare. Vad gör man, det är bara att glömma. Alla har dåliga dagar på jobbet ibland. That’s life. Ta tag och gå vidare.

I går skulle jag städa samma affär igen. Skönt, jag hade varit där förut, visste vad jag skulle göra, det är bara att jobba på. Slippa tänka. Det var först i bilen på väg till nästa jobb jag kom på att jag hade ryckt till ibland. Ryckt ur min rutin. Men jag skulle jobba mer, och körde jag vidare.

Väl hemma på kvällen, när jag satt och pratade i soffan, kom jag på varför jag ryckte till. Jag ryckte till när eldre män med grått hår var i närheten. Det var här jag börja tänka, och inte bara ta vardagen för given. Hade denna gamla man två dagar innan gett mig ett trauma?

Rycken jag hade upplevt, gjorde att jag kom av mig en smula. Det gjorde att jag fick ett litet adrenalinrush. Det gjorde mig orolig. Det gjorde mig skrämd. Tänk att i tre timmar gå runt och vänta på att få skäll av äldre män i grått hår! Han hade avsevärt försämrad min arbetsmiljö. Han hade ändrat en trygg arbetsplats och ett mentalt lättsamt arbete till en otrygg arbetsplats och mentalt tungt arbete.

Men det är så lätt att ignorera. Det var ju bara några ryck! Men det är inte det. Inte om man två dagar senare kommer till samma arbetsplats, och det är helt förändrad. Jobbet blir mycket, mycket tyngre med oro i kroppen.

Nu är ju det är en enda händelse som hände mig. Det är inte raketforskning. Det kommer inte förändra mänsklighetens historia. Men tänk om det händer ofta med många. Tänk att få skäll för jämnan. De blir inte astronauter. De blir rädda. Då har man ändrat mänsklighetens historia. Tänk om alla de som är rädda, och lägger massor med energi på det, hellre skulle bli forskare och astronauter? För inte att tala om hur mycket lyckligare och lugnare de skulle bli även om de inte väljer bli astronauter?

Allt detta berättade jag i soffan i går kväll. Om jag inte hade börjat prata om vad som verkade vara en märklig händelse på jobbet, så hade jag heller inte insett hur djupt han påverkade min vardag. Hur illa det egentligen var. Och att det enda sättet att få det hela ur kroppen, var att berätta om det i soffan. För nu är det lugnt. Jag rycker inte mer.

Klagomålet hörde vi ingenting av sen. Jag vill tro personalen i affären reagerade som oss. I kassan satt två andra yngre kvinnor, och de känner också till detta. Vi har ju en tendens att träffa på arga gamla män oftare än andra.