Stockholm

Folk är….kanske inte otrevligare, med definitivt mer ignoranta i Stockholm. En hel trång och hög stad med människor som ignorerar rätt mycke. Kanske dom måste. Med jag tror de även kan vara en frihet. I dag stod en person i en park och spelade trompet. Rakt upp och ner. När ingen bryr sej, så bryr ingen sej! Den personen gjorde exakt vad den ville. Ingen tittade två gånger ens. Förutom barnen då, barnen har ett öga för vad som egentligen är viktigt. Och någon som bara i full frihet och glädje spelar trompet för hela världen utan rädsla är rätt viktigt. Att leka. Utan att prestera. Att bara va bra nog.

Resident Evil

resident-evil-extinction-movie-poster12

Jag har precis tittat på Resident Evil. Inte bara första filmen, men alla fem.

Jag tycker att filmer som bara vill underhålla är jätteskönt. Resident Evil är baserad på ett spel, och har ett enkelt recept; hemlig organisation, virus, zombies, människans undergång. Kvinnlig stenhård hjälte som iskallt krigar mot alla onda. I extremt tighta kläder.

Och ja, lite lustigt är det ju som feminist. Men det är just det som gör filmerna intressanta.

Efter några filmer har filmskaparna tömt konceptets potential. Det finns gränser för zombier som skjuts igen och igen, eller test på test av virus skapat av det botten-onda företaget. Även klonerna som dyker upp torkar bort efterhand. Men så får den kvinnliga huvudpersonen vänner. Och en närmare relation till en man. På ytan of course, något annat har inte filmen tid med. Och det blandas även in barn! Hon får känslor. Hon går från maskinen som springer runt och tar död på de ena monstret värre än de andra till en levande människa. Hon utvecklas till en varm och ensam människa på ett personligt quest mot det företag som utnyttjat henne. Hennes behov för vänner sätter henne och vännerna i fara. Visst, hon är fortfarande en dråpsmaskin, det som företaget gjorde henne till. Och som hon faktiskt behöver mitt bland zombisarna.

Det är inte ett bra kvinnosyn att sätta en kvinna i små och trånga kläder i en roll där hon blir/blivit utnyttjad. Men när spelet som blir film inte längre har nått att spela på, då utvecklas hon. När allt det hårda och brutala blir uttjatat fortsätter filmserien utvecklas ändå; hon blir människa. Om huvudpersonen var en man, hade filmserien dött ut. Han skulle inte skaffa vänner, i alla fall inte om han var en fara. Han skulle inte ha ett mål om fred och lycka. Han skulle inte öppet sörja vänner som blivit zombisar. Eller gråta. Eller bli hopplöst tillfångatagen med behov för hjälp.

Jag kan i ärlighetens namn säga att jag kan se för mig en film med en sådan man. Det kanske finns redan. Men inte i det universumet och den publik Resident Evil har.