Old, angry and in need of a toilet…

Sometimes things happens that turns out to be more important than it seems from the beginning. Like if your new neighbor ends up becoming your best friend. Some of us thinks: “if you did not move in here, I would never met you!”. Others of us does not think about it much. I want to write about one time when I understood more and more. And how good it could be to think about what happens.

 

Yesterday I cleaned the big store. It’s my job for the summer. It takes three hours of heavy labor, it is stressful. At home I sat very tired on the couch and had some time to think about the day. Suddenly I said “Something strange happened at work a few days ago. I got yelled at by an old man”.

Two days prior to this I was cleaning the only toilet in the whole store, very much in need of cleaning. Me and a colleague of mine was in the middle of cleaning and fixing a broken dispenser, when a person turns up at the door. Sometimes this happens, I have never understood why some people tend to look at us work. But we continued to clean, it is our job after all. No one wants to do their businesses on a filthy toilet anyway. When this person walked into the toilet with us (without a word), it became weird. Did this person need glasses? Just then, ha started to talk. Loud and pushing he started to yell that he had worked in service for many years, and we should immanently leave the toilet when he came as a costumer, and leave him alone! He said he would tell the store about our behavior! Whatever we said, it did not help. It was a choice; starting a fight or just leave. I choose to leave, I do not get paid to fight with people. And if he wanted a filthy toilet, who am I to argue.

I could continue discussing service, but my point if view is that I did not take on a cleaning job because I like to handle people, but because I like to work alone. I do my job well, but I like to not be there when you enjoy it. My point in this text is; this situation made a permanent mark. In a way I had not expected.

This was a 80 years old man. He thought it was okay to yell at grown up people doing their job for the costumers benefit (him), yell at cleaners, yell at younger women. And he is wrong. The world have moved on. But what to do, forget this. Everyone has bad days at work. That’s life. Move on.

Yesterday I was at work again at the same store. That was nice, I knew everything about the job, nothing I couldn’t do. In the car on my way to next store, I realized that I had jumped a little. I got off my routine a bit. But I didn’t think much more about it.

At home that night, when I sat on my couch and remembered the toilet incident, I realized why I had jumped a little. I had jumped whenever old men with grey hair had passed me. Had the toilet man given me a trauma?

These jumps had made me come of my routine. I got an adrenaline rush. Made me anxious. Made me frighted. Imagine thee hours of expecting old men yell at me. He had very much worsened my job. I had a safe and mentally easy job, but after I had a unsafe and mentally hard job.

This is easy to ignore. Just a few jumps, what’s that! But if I return to my very same store and it’s all changed, it’s not just jumps. The job is a lot heavier being anxious all the time.

Now this is something that just happened. It’s not really rocket science. None of this will change humanity’s history.  But think, what if this happens a lot to many people. What if you got yelled at daily? You would not become an astronaut, you would become scared. What if all the frighted people could put their energy in science instead? And above all, how much more happiness would they feel not being scared all the time? That would change the world.

This whole story was told on the couch last night. If I had not started to talk about it with someone, I would not realize it’s impact on me. Changing my everyday life. Just now I do not feel it anymore. I am not jumpy. I talked about it, and it got better.

The old man’s complain about us, we never heard anything about it. My guess is that the employees in the store reacted as we did; all of us young women that tend to meet these angry old men more often. We sigh and move on. As good as we can.

8 mars: jobb.

Så. Jag skriver detta för att 8 mars. Låt oss prata om att söka jobb.

Min realitet är att jag har bott i ett år i en ny stad. Här har jag sökt jobb i städbranschen, kundtjänst och annan upprepande uppgift som brevbärare och industri.

Nu har jag sökt jobb i 14 månader, och är mer arbetslös än någon gång.

Det är lätt för mig med min bakgrund att tänka att det är mitt fel. Jag har inte ringt runt och tjatat. Jag har inte personligt gått fram och frågat om jobb. Jag har inte använt spetsiga armbågar, för jag äger inte sådana.

Men det är också lätt att tänka att det inte är mitt fel. Jag har inget kontaktnät här, eller släkt. Jag känner inte till stadens identitet. Göteborg har arbetaridentiteten. Här har jag ingen aning.

Jag har nu haft tre jobb i städbranschen. Ett 3 veckor långt vikariat. Det var helt okay, hade det inte varit för att av fem olika platser så klagade EN på mig. Eller jag fick ett papper där det med stora bokstäver stod hur jag borde städa. Utan underskrift. Utan att förklara precis VAD jag gjorde fel. Så vad ska jag ändra, och vem ska jag fråga? Vilket resulterade i ett nytt klagomål. Jag skulle kunna skriva långt och länge om dålig status, misstänksamhet och inget lunch- och omklädningsrum städare ofta har. Men jag ska göra det kort: kön.

Senare fick jag vikariat som städare i ett annat företag. Jag fick 50% jobb. Det vill säga 9500 kr i månads lön innan skatt. Jag skulle kunna skriva långt och länge om det också. Men kort: kön.

Under hela året har jag varit on and off extraanställd i åter ett företag som städar. Denna gången städade jag tåg. Lönen var betydligt bättre och arbetet lättare. Jag kan skriva lång och länge om det, men kort är tåg en traditionell manlig arbetsplats så: kön.

Jag har suttit nervös och spänd många gånger på intervjuer. Pratat med många intervjuare för många olika jobb. En genomgående tendens genom mina 14 månader att bli hårt dömd inför sketna extrajobb som inte kräver någon erfarenhet och utbildning. Feministteoretiker säger att kvinnor blir anställda på kompetens, medan män blir anställd på potential. Kvinnor måste redan kunna, medan män kan lära sig. Jag lyssnar på mina kompisar som är killar, hur de bara varit på ett intervju i hela sitt liv där de till hälften ljög på sig kunskap eller att arbetsförmedlingen ringde upp dem för att erbjuda jobb. Jag har inte mindre utbildning och erfarenhet än dem. Snarare tvärt om. Själv har jag börjat fundera på hur någon alls lyckas få jobb.

Jag har sökt 45 jobb på 14 månader.

En man hade inte behövt göra det.

Jag är arkeolog, sotare och smed. Så det är inte utbildning som är problemet. Det är vad som är mellan mina ben. Så nu ger jag upp. Fäller jag in alla mina vingar och slutar kämpa. Jag ändrar mig efter patriarkatet. Av ekonomiska skäl. Jag utbildar mig till ett mycket viktigt yrke som inte får statusen den förtjänar, som alla kvinnliga yrken; lärare. Sen får jag jobb. Kanske.

Anneli räddar världen: Reuse of old socks

Inspired by the idea that very small things can contribute to saving the world, I took a pair of old socks and made them into a scarf. I must admit, the socks was not used and they where made of a very soft material. Perfect for scarfs!

The socks in the video is a pair I got from friends, I am very fond of them. I did not make a scarf from them! They are very beautiful. The scarf around my neck is what was socks. And those socks where ugly…

Julfunderingar om onödig elakhet

I  julen har jag märkt att vissa historier upprepar sig. Jag har hört tre, den sista nu nyss:

Min mor fick skäll från min fars farmor för att jag skrek så mycket som bebis. Jag var ju HEDNING! (inte döpt)

Gamkärringen satt i gungstolen och gnällde på sin dotter i 20 år medan dottern styrde hela huset för sig och sin syster och bror.

En bebis blev tvångsmatad för att mormor inte var nöjd med hur hennes dotter tog hand om sin förstfödda.

Jag läste en text om kön i slöjdsalarna i Sverige, och exemplen visade killar som uppmuntrade varandra i trä- och metallsalen, och såg på symaskinen som en bil. Medan tjejerna diskuterade smink och killar i textilsalen, och vägrade jobba i slöjd- och metallsalen.

Allt detta har fått mig att tänka; är det go gammal tradition att kvinnor trycker ned varandra? Och varför? De tre första exemplen händer med bara kvinnor i rummet. Så fort det kom in en man, tystnade kvinnorna. Min far eller hans morfar var inte i rummet när min mamma fick skäll. Och männens tradition är att höja sig själv som någon slags alfahane? Eller spelade männen på lag, medan kvinnan va ensam med massor med kritik från även sina mödrar? Var kvinnolivet så ensamt?

Jag tycker mig se rester av det här fortfarande. Fenomenet ‘alfamale’ har männen själva börjat peta på. Fenomenet ‘kvinnor förtrycker kvinnor’ är också petad på. Mer av båda tänker jag, det går trögt. Men svaret kanske ligger där, det är så gammalt och så inpyrt att det är svårt att fria sig från det.

Dans

mallan-11-023-fotosjoppa

Två gånger nu. Jag har börjat dansa flamenco igen. Jag har dansat sen jag var barn, och jag måste säga, av alla danslärare är flamencolärare trevligast. By far. Hur balett och sadistiska lärare hänger ihop, är en sak för en annan gång. Men. Två gånger. Jag stirrar rakt in i en stor spegel när jag är på flamencolektion. För att se om jag gör rätt. Men för att se vad som är rätt, stirrar jag minst lika hårt på min lärare. Efter en halvtimme med att stirra på någon annans kropp, blir det jättekonstigt att titta på sin egen igen. Två gånger i höst har jag tittat på min egen ram och sett en främmande kropp i några sekunder innan hjärnan fattar.

Jag ska erkänna att jag tog kontroll över min kropp i våras. Jag kände mig tung och sliten fysiskt och psykiskt. Jag laddade ner en sketen app för att skriva in vad jag åt. Jag har en tendens att äta som en anakonda; först mycket god mat, sen inte alls. Tråkigt är det att laga mat också. Hungern går nog över…. I det hela, INTE bra för kroppen. Eller psyket. Hela alltet blir jobbigt att leva i utan energi. Så. Jag ville hålla ett jämt matintag. Vilket visade sig vara lätt. Skriver en upp vad en äter, så blir det så uppenbart att det att fuska blir svårt. Men innan den polletten föll ner, hade jag hittat en kaloriräknare i appen. Den kunde räkna ut hur mycket kalorier jag borde äta enligt min höjd och vikt. Det är ju strunt. Det är mycket mer som spelar in. Men jag tänkte, okay. Jag ska äta efter den kalorisatsen och se vad som händer. Och efter några veckor, kom resultatet. Nämligen INGENTING. Jag gick inte upp eller ned i vikt.

Jaja, tänkte jag.

Sen började jag jobba heltid med lokalvård. Och jojomän. Jag blev smalare. Jag tänkte till min förtjusning, jag skulle minsann skulle nå det närmaste runda siffran! Neråt.

Sen kom sommaren. Och vikten slutade gå ned. Till hösten! Då skulle jag gå helt ner till närmaste nolla! Tänkte jag.

Sen kom flamenco. Och min fina flamencolärare som jag stirrade på i en halvtimme två gånger. Hon är en stor kvinna, norrlänning, mycket glad, en professionell lärare och dansare som älskar sitt jobb, och har moooooves! Härlig, snygg och elegant kvinna ! Två gånger tittade jag tillbaka på mig själv och i några sekunder känner jag inte igen mig själv. Jag ser hur liten och nästan tanig jag ser ut, där jag står och ostadigt balanserar på mina klackar. Mina rörelser är inte alls lika säkra, eleganta och starka. Det är tydligt över all tvivel att flamencons kärna inte är vikt. Alls. Det är klart att det är allt det andra som spelar roll här, teknik är bara vägen till flamenco. Glädjen, styrkan och personlighet är målet. Det sitter ju inte i fläsket. Om jag får uttrycka mig så.

Jag inser till min stora överraskning, att jag sen i våras har ramlat rakt in i bli-smal-till-varje-pris fällan! Va…? 

Vafan är de där kilona jag har kvar till nollan. Syns ju inte ens. What is the point. Dans flamenco. Dans, oavsett vilken kropp du dansar med. That’s the point.

BLOD ÄR ETT PROBLEM

 

untitled

Vilket är ett konstigt påstående. Vi behöver blod. Det kanske är därför mens är så tabu. Då rinner det ju ut.

Jag hade en märklig upplevelse. Jag tryckte mig in på en sida med en enkät om mensproblem. Började svara. Men så fick jag frågor som “när märkte du att du hade problem?” och jag fattade inte. Sen kom “har du fått en diagnos?” och jag fattade ingenting. Varför dessa allvarliga frågor om mens?

För att det va en enkät om mensPROBLEM. Och jag har inte problem. Med mens. Den är där, jag har inte ont, och får sällan humörproblem. Eller, ja, just de. Där var ordet igen. Problem.

Enkäten var för kvinnor med svårigheter i anknytning till mens. Det stod egentligen tydligt hela vägen. Så varför började jag svara? För att mens är ett problem per definition. Mens är ett problem. Jag tänkte omedvetet att jag är kvinna –> mens –> problem. Utan att reflektera mera över det. Tydligen har jag tänkt att mensproblem är det samma som mens. Det är ju fel. Det är ju elakt mot dom som verkligen har mensproblem. Men vart kommer det ifrån? Tabun är oftast ärvda. I det här fallet skulle jag säga ärvt av samhället som stort. Det ser vi i svenskan, det heter mensskydd. Det har jag aldrig fattat. Vad är det vi kvinnor skyddar oss ifrån? Inte mens, den kommer ändå. Inte mensproblem; tamponger, bindor och menskoppar skyddar inte nämnvärt mot t.ex. PMS. Nä, det är spill. Blodspill vi skyddar oss emot. Vi skyddar oss mot att alla andra ska förstå att vi blöder. Att vi är hälsosamma, fruktbara kvinnor. Jojo, okay, jag torkar inte bort blodet med tröjan om jag skurit mig. Men jag tar heller inte av mig tröjan och fryser hela vägen hem för att jag skäms. Det tror jag många kvinnor hade gjort, om inte nakna ben och trosor var lika tabubelagd som mensdroppar.

Lösarbetare

Cortaro_Farms,_Pinal_County,_Arizona._Lunch_hour._This_Mexican_cotton_picker,_a_day-worker,_is_haule_._._._-_NARA_-_522202.jpg

Far till en jag känner jobbade i hamnen i Göteborg för närmare två generationer sen. Då mötte han upp på morgonen, sen fick han se om han blev plockad ut till att jobba den dagen. Lösarbetare. Dagarbetare. Ush och fy, vilken otrygg arbetsmarknad. Vilket osäkert liv!

Jag hade själv ett veckojobb i veckan, och har funderat; lösarbetarna är ett fenomen från förr. Fast har dem egentligen försvunnit?

Jag har jobbat för 11 olika företag och 11 olika yrken. På 15 år. Okay, om jag bara räknar branscher; det blir fortfarande 6 olika. Mitt CV ser ut som ljug. Men säg såhär: sommarjobb och extrajobb på helgerna. Det var tre jobb. Kanske ingen överraskning att en människa har jobbat när den studerar. Men det blir bara värre. Ett jobb på 4 månader, ett jobb på 2-3 år. Vidare: ett halvår, en månad, en vecka och EN HELG. I dag har jag ett vikariat på 6 månader.

Men jag gnäller inte. Jag hade säkert kunnat planera bättre. Eller tvinga mig själv att gå en rak väg i livet. Men jag är inte en sånn. Jag har heller inte ansvar som gör att osäkerheten runt pengar plågar mig. Definitivt inte som för många lösarbetare från förr. I dag har vi lyxen att välja att vara lösarbetare. Problemet kommer när vi blir lösarbetare även om vi inte vill.

Det fanns en tid då jag blev sparkad från mitt jobb. För att jag hade minst ansvar och liten erfarenhet. Liten erfarenhet för att jag gick runt i två månader som inhoppare (jobbade med allt och alla, lärde mig ingenting på riktigt) i väntan på upplärning av den andra kvinnan på företaget (som var mammaledig) istället för vilken som helst annan manlig anställd. Så de som var anställda efter mig seglade förbi. Jag hade satsat på att ha ett rejält jobb att lita på, det var inte en lycklig tid i mitt liv. Så jag började lösarbeta igen. Jag kan tänka mig hur det känns att aldrig få vara en rejäl del av ett yrke eller en arbetsplats. Frågan är varför.

Jag är medlem av den exklusiva gruppen arbetstagare som inte vill vara fast 100% i ett jobb. Vi är gladare utan. Vi är glada lösarbetare och säsongsarbetare. Fast säsongsarbetare….är inte det ett annat ord för lösarbetare egentligen?  Vikariat är väl samma; korta perioder med jobb och sen ingenting? Visstidsanställningar också? Börjar inte det bli rätt många arbetstagare?

Hur många av dem vill ge 100% fast dem inte får och/eller inte kan? Jag är rätt säker på att få av dem är glada lösarbetare som jag.