BLOD ÄR ETT PROBLEM

 

untitled

Vilket är ett konstigt påstående. Vi behöver blod. Det kanske är därför mens är så tabu. Då rinner det ju ut.

Jag hade en märklig upplevelse. Jag tryckte mig in på en sida med en enkät om mensproblem. Började svara. Men så fick jag frågor som “när märkte du att du hade problem?” och jag fattade inte. Sen kom “har du fått en diagnos?” och jag fattade ingenting. Varför dessa allvarliga frågor om mens?

För att det va en enkät om mensPROBLEM. Och jag har inte problem. Med mens. Den är där, jag har inte ont, och får sällan humörproblem. Eller, ja, just de. Där var ordet igen. Problem.

Enkäten var för kvinnor med svårigheter i anknytning till mens. Det stod egentligen tydligt hela vägen. Så varför började jag svara? För att mens är ett problem per definition. Mens är ett problem. Jag tänkte omedvetet att jag är kvinna –> mens –> problem. Utan att reflektera mera över det. Tydligen har jag tänkt att mensproblem är det samma som mens. Det är ju fel. Det är ju elakt mot dom som verkligen har mensproblem. Men vart kommer det ifrån? Tabun är oftast ärvda. I det här fallet skulle jag säga ärvt av samhället som stort. Det ser vi i svenskan, det heter mensskydd. Det har jag aldrig fattat. Vad är det vi kvinnor skyddar oss ifrån? Inte mens, den kommer ändå. Inte mensproblem; tamponger, bindor och menskoppar skyddar inte nämnvärt mot t.ex. PMS. Nä, det är spill. Blodspill vi skyddar oss emot. Vi skyddar oss mot att alla andra ska förstå att vi blöder. Att vi är hälsosamma, fruktbara kvinnor. Jojo, okay, jag torkar inte bort blodet med tröjan om jag skurit mig. Men jag tar heller inte av mig tröjan och fryser hela vägen hem för att jag skäms. Det tror jag många kvinnor hade gjort, om inte nakna ben och trosor var lika tabubelagd som mensdroppar.

Lösarbetare

Cortaro_Farms,_Pinal_County,_Arizona._Lunch_hour._This_Mexican_cotton_picker,_a_day-worker,_is_haule_._._._-_NARA_-_522202.jpg

Far till en jag känner jobbade i hamnen i Göteborg för närmare två generationer sen. Då mötte han upp på morgonen, sen fick han se om han blev plockad ut till att jobba den dagen. Lösarbetare. Dagarbetare. Ush och fy, vilken otrygg arbetsmarknad. Vilket osäkert liv!

Jag hade själv ett veckojobb i veckan, och har funderat; lösarbetarna är ett fenomen från förr. Fast har dem egentligen försvunnit?

Jag har jobbat för 11 olika företag och 11 olika yrken. På 15 år. Okay, om jag bara räknar branscher; det blir fortfarande 6 olika. Mitt CV ser ut som ljug. Men säg såhär: sommarjobb och extrajobb på helgerna. Det var tre jobb. Kanske ingen överraskning att en människa har jobbat när den studerar. Men det blir bara värre. Ett jobb på 4 månader, ett jobb på 2-3 år. Vidare: ett halvår, en månad, en vecka och EN HELG. I dag har jag ett vikariat på 6 månader.

Men jag gnäller inte. Jag hade säkert kunnat planera bättre. Eller tvinga mig själv att gå en rak väg i livet. Men jag är inte en sånn. Jag har heller inte ansvar som gör att osäkerheten runt pengar plågar mig. Definitivt inte som för många lösarbetare från förr. I dag har vi lyxen att välja att vara lösarbetare. Problemet kommer när vi blir lösarbetare även om vi inte vill.

Det fanns en tid då jag blev sparkad från mitt jobb. För att jag hade minst ansvar och liten erfarenhet. Liten erfarenhet för att jag gick runt i två månader som inhoppare (jobbade med allt och alla, lärde mig ingenting på riktigt) i väntan på upplärning av den andra kvinnan på företaget (som var mammaledig) istället för vilken som helst annan manlig anställd. Så de som var anställda efter mig seglade förbi. Jag hade satsat på att ha ett rejält jobb att lita på, det var inte en lycklig tid i mitt liv. Så jag började lösarbeta igen. Jag kan tänka mig hur det känns att aldrig få vara en rejäl del av ett yrke eller en arbetsplats. Frågan är varför.

Jag är medlem av den exklusiva gruppen arbetstagare som inte vill vara fast 100% i ett jobb. Vi är gladare utan. Vi är glada lösarbetare och säsongsarbetare. Fast säsongsarbetare….är inte det ett annat ord för lösarbetare egentligen?  Vikariat är väl samma; korta perioder med jobb och sen ingenting? Visstidsanställningar också? Börjar inte det bli rätt många arbetstagare?

Hur många av dem vill ge 100% fast dem inte får och/eller inte kan? Jag är rätt säker på att få av dem är glada lösarbetare som jag.