Arga, gamla och nödiga.

Vissa saker man upplever visar sig vara viktigare än de verkade från början. Som att man råkar flytta in bredvid en granne som visade sig bli ens bästa vän. Vissa tänker “vilken tur att jag just den flytten hände, annars hade jag aldrig mött dig!”. Andra tänker inte över det alls. Jag vill skriva om en gång jag tänkte mer och mer efterhand. Och hur bra de är att tänka efter vad som egentligen händer.

I går städade jag en stor affär. Det är mitt jobb i sommar. Jobbet tar över tre timmar, det är tungt, det är mycket att göra, så jag satte mig tungt ned i soffan när jag kom hem. Trött fick jag tid att tänka lite. Och jag sa till den andra som satt tungt i soffan efter en lång arbetsdag; “De hände nått konstigt på jobbet här om dan. Jag fick skäll av en gammal man”.

Två dagar innan hade jag och en kollega städat den enda kundtoaletten i hela affären. Den var jättestökig, pappershanddukarna hade trasslat till sig i mekaniken, vi försökte få ordning på den, torka handfat och toalett, nytt toapapper skulle på plats, allt det där man gör när man städar en toalett. I dörren dyker upp en person. Det händer tyvärr ibland, folk kommer och tittar på oss när vi jobbar. Vi jobbar vidare. För vem vill väl gå på en risig toalett? Personen kommer in i rummet med oss, och här blir det udda. Ser han dåligt? Efter ett tag börjar han högt prata om att han minsann har jobbat inom service i många år, så beter man sig inte, och vi borde gått ut så fort han dök upp och låta honom i fred på toaletten! Frågor om han vill vara på en smutsig toa och info om att det inte fanns fungerande papper hjälpte lite. Jag hade valet mellan storbråk och att gå ut och låta han gå på den smutsiga toaletten. När han var klar skulle han klaga på oss till affären vi jobbade i.

En 80 år gammal man som tycker det är okay att skälla på en som gör sitt jobb och försöker göra det bästa för honom som kund, skälla på städare, skälla på yngre kvinnor. Han har ju uppenbarligen fel. Världen har gått vidare. Vad gör man, det är bara att glömma. Alla har dåliga dagar på jobbet ibland. That’s life. Ta tag och gå vidare.

I går skulle jag städa samma affär igen. Skönt, jag hade varit där förut, visste vad jag skulle göra, det är bara att jobba på. Slippa tänka. Det var först i bilen på väg till nästa jobb jag kom på att jag hade ryckt till ibland. Ryckt ur min rutin. Men jag skulle jobba mer, och körde jag vidare.

Väl hemma på kvällen, när jag satt och pratade i soffan, kom jag på varför jag ryckte till. Jag ryckte till när eldre män med grått hår var i närheten. Det var här jag börja tänka, och inte bara ta vardagen för given. Hade denna gamla man två dagar innan gett mig ett trauma?

Rycken jag hade upplevt, gjorde att jag kom av mig en smula. Det gjorde att jag fick ett litet adrenalinrush. Det gjorde mig orolig. Det gjorde mig skrämd. Tänk att i tre timmar gå runt och vänta på att få skäll av äldre män i grått hår! Han hade avsevärt försämrad min arbetsmiljö. Han hade ändrat en trygg arbetsplats och ett mentalt lättsamt arbete till en otrygg arbetsplats och mentalt tungt arbete.

Men det är så lätt att ignorera. Det var ju bara några ryck! Men det är inte det. Inte om man två dagar senare kommer till samma arbetsplats, och det är helt förändrad. Jobbet blir mycket, mycket tyngre med oro i kroppen.

Nu är ju det är en enda händelse som hände mig. Det är inte raketforskning. Det kommer inte förändra mänsklighetens historia. Men tänk om det händer ofta med många. Tänk att få skäll för jämnan. De blir inte astronauter. De blir rädda. Då har man ändrat mänsklighetens historia. Tänk om alla de som är rädda, och lägger massor med energi på det, hellre skulle bli forskare och astronauter? För inte att tala om hur mycket lyckligare och lugnare de skulle bli även om de inte väljer bli astronauter?

Allt detta berättade jag i soffan i går kväll. Om jag inte hade börjat prata om vad som verkade vara en märklig händelse på jobbet, så hade jag heller inte insett hur djupt han påverkade min vardag. Hur illa det egentligen var. Och att det enda sättet att få det hela ur kroppen, var att berätta om det i soffan. För nu är det lugnt. Jag rycker inte mer.

Klagomålet hörde vi ingenting av sen. Jag vill tro personalen i affären reagerade som oss. I kassan satt två andra yngre kvinnor, och de känner också till detta. Vi har ju en tendens att träffa på arga gamla män oftare än andra.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s